Heliga mörker

Ibland känner jag mig verkligen tacksam över att jag bor i tråkiga, kalla, mörka Sverige. Det här landet passar verkligen mitt humör. Det är precis så grått och kallt som jag vill ha det. Förutom då det spricker upp rejält under våren och sommaren så är Sverige riktigt jävla trist och kallt. Och det är så det ska vara. När det är somrigt och varmt och soligt ute med massa människor som tjoar och tjimmar så blir jag bara så trött och irriterad. Varför är folk så uppspelta över lite sol för? Det känns så tramsigt. Själv letar jag bara efter solskydd eller något så jag kan undvika den stickande känslan i ögonen som jag alltid får när solen lyser in genom fönstret.

Nä, jag hänger mig faktiskt kvar i hösten och vintern. Det är något bekvämt och betryggande i mörkret som sänker sig över landet under höst- och vinterhalvåret. Folk blir mindre pepp. Man behöver inte bortförklara sig när man sitter hemma och njuter av en kopp té eller något och kollar på serier på Netflix hela dagarna. Det är som det ska vara! Ibland vill man ju bara öppna fönstret, så man når ut till folk omkring sig och vänner och släkt i synnerhet, och ropa: “Jag har inte lust med era planer just nu! Lämna mig i fred!”.

Nä, nu ska jag äta avokadoröra, tända lite ljus och titta på animeserier och -filmer som rekommenderas, och glömma av världen utanför. Såna här ämnen gör mig så upprörd.